är det kärlek?
För exakt två veckor sen på måndagen så slutade jag klockan fem och drog direkt till pendeln för att åka hem. När jag stod på perrongen så var klockan ca fem minuter över fem, då såg jag världens finaste kille komma gåendes över perrongen. Han ställde sig bara nån meter ifrån mig och vi båda stod och glodde på varandra ett långt tag innan vi drog bort blickarna... Sedan så stod vi där, ibland kollade jag (när han kollade bort) och tvärtom. Jag vet inte hur det var med honom men jag kände iaf något, vet inte riktigt om jag kunde kalla de kärlek i första ögonkastet, men något var det ju. Jag stod där och funderade om det fanns något jag kunde säga till honom, vad som helst bara för att få lära känna honom. Men jag vågade inte. Vi båda satte oss på samma tåg - mot Södertälje centrum klockan 17.16 ifrån Stockholms central. Vi gick in under samma vagn, samma dörr. Där inne var det sjukt mycket folk och vi båda stod nära varandra. Våra blickar möttes nästan hela tiden och jag ville bara att han skulle göra något. Men vi båda bara stod där.
Det anlände fler folk i södra station och nu var vi framför varanda. Oturligt nog puttade nån dam honom in till gångarna... Båda satte på oss hörlurar och satte på musik. Det var mycket folk och han höll inte i sig, så när han mötte min blick vart jag sjukt modig och sa "du kan hålla i här om du vill". Han hade hörlurar på sig och hörde inte. Han sa ingenting heller. Så stelt. Han tog av sig hörlurarna några sekunder senare men jag orkade inte upprepa det. Höll på att dö. Inbillade jag mig bara en massa?
Jag gick av i Stuvsta och drog hem. Kunde inte sluta tänka på honom den dagen, men försökte att bara ignorera det. Veckan efter på måndagen slutade jag 12. Åkte hem och tänkte att jag skulle ta 17.16 tåget även den dagen för att se ifall han var där, det var bara något med honom som gjorde att jag inte ville ge upp. Han såg på mig på ett annat sätt än andra killar brukar göra. Han va så fin, hela han...
Iaf så tänkte jag göra något i stan innan så jag inte bara åkte fram och tillbaka i onödan. Så jag satte mig på tåget och åkte till centralen. Påväg till plattan på rulltrappan så såg jag honom påväg ner. Våra blickar möttes ännu en gång, vet dock inte ifall han kände igen mig. Jag vände tillbaka ner och sprang genom hela perrongen (HAahah) och började senare gå emot honom. Våra blickar möttes och båda vände sig tillbaka. Jag ville bara att han skulle göra något, vad som helst. VAD SOM HELST. Men han gick vidare och jag skulle möta Alexandra. Övervägde att följa efter honom och sätta mig på tåget men gjorde inte det... Ångrar det som fan nu.
Måndagen där efter (igår) stod jag med Mirjam i två timmar i centralen och väntade på honom. Han dök inte upp. Kommer troligtvis aldrig mer träffa honom. Är så himla besviken på mig själv. Varför gjorde jag inte bara något? Följde efter honom? Vad som helst?!?!?!? Låter som värsta stalker bruden nu men helt seriöst, ifall jag någonsin mer får sånna här första-ögonblicks känslor igen ska jag stalka personen tills jag får dens nummer.
Det här var då för mig mer än bara en blick, det var något med honom. Jag kände mig attraherad till honom skulle man kunna säga.
Att jag även såg honom 2 gånger olika tillfällen av ren SLUMP känns också helt amazing. Tänkte ju ta 17.16 tåget under måndagen efter, hade jag gjort det hade jag inte träffat på honom.
Men nu har jag ingen aning om vad jag ska ta mig till. Han har fastnat i min hjärna och jag vill lära känna honom. Han var antagligen en utbytesstudent också eftersom att han hade EF på sin ryggsäck. Åh jag har ingen aning om vad jag ska göra. Ska nog ge det en chans till nästa måndag, bara stå där och vänta... Vill så gärna träffa honom igen. Ingen aning om hur han känner, men aja. Ibland är det verkligen värt att ta chanser...
